Kalle filosoferar
Gammal Julklapp
Likt den här vintern, var också vintern 89-90 (?) mild. Det dröjde därför inte längre än till Juldagens förmiddag tills jag ivrigt åkte ut till Motala GK för att testa min nya julklappsdriver. Köpt på postorder från England låg den cordgreppsförsedde "Big Bomber" som en smäck i händerna. Grafitskaft och grafithuvud med en logotyp på klubbhuvudets sula som påminde starkt om RAF (Royal Air Force) loggan var klubban försedd med. Allt detta gjorde naturligtvis att den i mina då 15 åriga ögon, skulle komma att gå riktigt långt. Och det gjorde den. Jag kommer ihåg att jag stod på hål 7 och slog drivar längre än jag gjort på sommaren några månader tidigare. Lyckan var total men till träningslägret i Danmark, då den verkligen skulle få bekänna färg för första gången, var svindlande tre månader bort. Tills dess skulle dock förhoppningsvis de logobollar min far beställt hunnit komma. Tour Edition 90 med min fars företagslogo på! Det skulle bli grejjer det!
Tiden gick och bollarna kom dagen före avresan till Danmark. Jag stoppade vördnadsfullt ner ett dussin i min bag, där naturligtvis min Big Bomber redan huserat i flera långa månader.
På lägrets första dag skulle jag gå ut i första boll. Min tränare hade redan förkunnat för de övriga deltagarna att jag hade en ny driver och att den gick väldigt långt. Pressen jag kände där på första tee, med min nya driver i nävarna och en ny Tour Edition boll på peggen, var stor. I synnerhet då hela gänget stod vid första tee och tittade.
Träffen var hygglig och bollen startade rakt. Efter ungefär 100 meter började den att slica, för att sedan, då den började vända ner mot marken, drawa. Jag tyckte det hela var märkligt men var för berusad av nervositet och glädje över att äntligen få spela för att ge fenomenet någon större eftertanke.
De märkliga bollbanorna avlöste varandra. Antingen draw-fade eller fade-draw. Fysikens lagar talar om för oss att det är omöjligt att en homogen boll som roterar åt ett håll, plötsligt börjar rotera åt ett annat. Dubbelskruv finns helt enkelt inte i golfvokabuläret.
Efter några hål gick min tränare fram till mig och bad att få titta på min boll. Han upptäckte då att bollarna var lackade, vilket var helt i sin ordning. Detta gjordes för att loggan skulle hålla bättre. Problemet var bara att det bara var ena sidan av bollen, den med loggan, som var lackad. Dessutom lackad så pass mycket att alla dimples på bollhalvan var fyllda. Han ansåg sig ha hittat problemet. Bollarna var odugliga och jag minns inte om jag fick låna bollar av någon annan eller om jag envisades med att spela med mina hett efterlängtade Tour Edition.
När säsongen väl drog igång hemma i Motala hade ryktet om mina konstiga bollar spridit sig. Alla ville testa att slå med de märkliga bollarna, som snabbt förpassades ut bland Motala GK:s moränrika skogar.
Om jag letar hemma hos mor och far kanske jag kan hitta något exemplar som glömt sig kvar i någon gammal bag?
Jod Jul på er!
Vintersäsongen på intåg
Klubborna är tvättade (?) och undanställda och skorna är putsade (?) och undanstuvade. Men hörrni! Nu börjar ju vintersäsongen! Okej, det är kallt och snön ligger i drivor, men faktum är att det finns en hel del golfrelaterat att syssla med ändå.
Själv kommer jag att ha en del lektioner på Golfpunkten. Det är en bra inomhusanläggning med tre våningar mattor, puttgreen, chipgreen, shop och cafeteria. Dessutom visar dom golf på stora tv skärmar hela tiden. Det är underbart att träna en timme, sedan ta sig en macka och en kopp kaffe och bara sätta sig ner en stund och kolla på hur de stora grabbarna och tjejerna gör.
I Stockholmsområdet finns det också en del ställen som erbjuder simulatorgolf. Vad sägs om att pegga upp på St:Andrews eller Pebble Beach nu i vinter. Visst, det kostar en slant, men då och då är det helt klart värt det.
Jag och golfchefen på Svartinge har ett späckat schema på somrarna och har sällan tid att umgås över en runda golf. Vi kör våra matcher på vintrarna i en golfsimulator i stället.
Så det finns ingen anledning att i vår känna sig rostig och få en tre veckors uppstartsperiod, när du till och med kan vara i bättre form inför säsongsstarten än du var när du slutade för hösten.
Häng inte med huvudet över att säsongen är slut! Fram med klubborna igen! Nu börjar vintersäsongen!
Kallt och kort
Borta är nu de varma dagarna då vi kunde strosa runt på banan i pikètröja och shorts. Nu är det en polo, lammullströja och vindjacka som gäller.
Temperaturen påverkar slagdistansen en hel del, så du måste ta med det i beräkningen när du spelar. För en medelgolfare som slår sin driver runt 180 meter kan man enkelt uttryck säga att bollen flyger drygt en halv klubba kortare om det är 4 grader varmt ute, mot om det är 25 grader varmt. Lägg till blötare fairways och greener samt mycket kläder som begränsar svinghastigheten så har vi i stället minst en klubbas skillnad. Skillnaden blir också större ju längre du normalt sett slår.
Alltså, i de lägen du normalt sett slår en järn 9, bör du, om temperaturen är nere på omkring ensiffrigt, slå en järn 8 eller kanske till och med järn 7 i stället.
Tips på hur man får 13 slag på ett par 5 hål.
Följande är en anekdot från min spelarkarriär.
Vi befinner oss på Motala Golfklubbs 9:e hål. Ett par 5 hål på bara 435 meter. Fairway är dock smal med out of bounds till vänster och en ravin till höger samt ca 210 meter från tee. Utslaget slås därför med en järnklubba.
Det är KM och jag ligger ett slag efter ledningen med 10 hål att spela. Jag peggar upp bollen och slår min järn 3 oroväckande mycket åt höger. Eftersom varken jag, min caddie eller mina medspelare ser om bollen stannat kvar uppe på banan eller rullat ner i ravinen slår jag en provisorisk boll. Den blir perfekt.
På väg fram mot bollarna säger jag till min caddie att inte leta efter bollen nere i ravinen. Där vill man nämligen inte hitta bollen, än mindre försöka slå på den. Detta beroende på att ravinen sluttar brant med ca 45 graders vinkel och dessutom är berikad med morän, småträd och diverse annat obehagligt.
Vi påbörjar därför vårt letande i den smala semiruffsträngen som avgränsar fairway mot ravinen. Det är snart uppenbart att bollen inte står att finna i ruffen. I stället för att acceptera faktum, gå fram till min provisoriska boll och slå mitt fjärde slag och därmed fortfarande ha en rimlig chans till att rädda bogey, börjar jag att kika ner i ravinen. Jag ser en boll ca 15 meter ner. Jag skuttar ner i ravinen och identifierar bollen som min Titleist 2. Vips så är den provisoriska bollen ur spel. Jag ligger nu nere i ravinen på ett slag. Bollen ligger minst sagt ofördelaktigt till. En normalbegåvad människa skulle med utan större tvekan kalla läget för ospelbart. Den normalbegåvade människan skulle då inse att Regel 28 vore finemang att använda sig av, gå tillbaks till tee och spela sitt tredje slag.
Nu har förvisso diverse utförda tester visat att jag är normalbegåvad. Faktiskt en hel del mer begåvad än genomsnittsmedborgaren. Huruvida det stämmer tvekar jag över med tanke på mitt beslut i nyss beskrivna situation.
Jag tar fram min sandwedge och försöker övervinna en mängd naturlagar genom att slå upp bollen på fairway. Om jag över huvud taget lyckades träffa bollen eller om det var en med klubban förflyttad gren som bollen rubbades vet jag inte. Bollen hoppade i alla fall till och rullade ytterligare tre meter ner i ravinen.
Nu följer ett crescendo av slag, ospelbara lägen och svordomar. På det 10:e slaget är tillslut bollen uppe på fairway. På det 11:e 30 meter från green. På det 12:e en meter från flaggan och på det 13:e i hål.
Jag har nu sansat mig en aning. Tillräckligt mycket för att känna att en liten kvist ackompanjerad av några blad letat sig ner på ryggen innanför min tröja.
Det kliar obehagligt och jag rensar tröjan samtidigt som jag inser att jag inte kommer att vinna detta KM.