Kalle filosoferar
Rotebro Golf den 17/6 2011
I går fick jag en intressant fråga av en elev: När i din karriär kände du att "nu kan jag det här"?
Jag blev tvungen att fundera en stund men kom fram till svaret att det har jag nog aldrig känt. Jag tror att allt eftersom vi utvecklas som golfare flyttar vi fram våra mål och ändrar vår uppfattning om vad som är ett bra slag, en bra chip eller bra putt.
Ett talande exempel på det är följande som hände på en lektion i våras:
En herre hade bokat en lektion eftersom han slicade sin driver något förtvivlat. Han slog några drivar för att visa, och mycket riktigt, de flesta av hans bollar hamnade i nätet eller mycket nära nätet trots att de startade rakt och fint. Efter några justeringar försvann slicen och slagen var nu, om inte raka så svagt fadade. Jag hade hoppats på lite feedback i form av "Vad skönt! Nu kan jag ju faktiskt använda drivern på banan igen.", eller liknande. Men nej. Han drog inte ens på munnen utan kunde i stället konstatera att "Jag slår ju så kort! Jag blir utdriven hela tiden av min kompis. Vad kan jag göra åt det?" Han hade omedelbart hittat något nytt att förbättra.
Jag förstår hur han kände och tänkte.
Den järn 7 du slog som du tyckte var ok som 36 hcp:are skulle du förmodligen rynka på näsan åt som 10 hcp:are.
Golf är ett spel som ingen någonsin kommer kunna behärska. Inte ens världens bästa spelare kan på beställning skjuta en 65:a och ingen har någonsin spelat 18 hål på 18 under par. Spelet är för komplext och för många parametrar spelar in för att vi ska kunna slå identiska slag om och om igen.
Det är golf och det är bara att omfamna läget. Men nog fan borde man väl kunna göra 18 birdies i rad, eller? Nästa gång jag spelar ska jag iallafall försöka.
Rotebro Golf den 13/6 2011
I dag, om 2,5 tim, begår jag "Elias Matchcup premiär". Inte bara det. Jag möter upphovsmannen till tävlingen. Elias Eriksson. Det ska verkligen bli jättekul! Drivern har varit lite skakig i år hittils, så vi får se hur det går.
Matchspel är ju något helt annat än vanlig poängbogey eller slagspel. Här spelar man rakt mot en annan spelare och ens beslut och strategi färgas ständigt av vad motståndaren har för sig.
Det som är likt är dock vikten av ett bra närspel. Jag kommer ihåg en stekande het sommardag på Värnamo GK för runt 18 år sedan. Det var matchtävlig och jag och några klubbkompisar hade åkt dit för att försvara Motala GK:s färger. En av mina kompisar fick vara med om en match som saknar motstycke!
Han fick möta en kille ingen av oss tidigare hade hört talas om. Min kompis, som var och är, en mycket kompetent spelare fick sig en lektion i ödmjukhet den här eftermiddagen. Hans motståndare slog sina drivar max 220 meter och blev ständigt utdriven av min kompis med minst 30 meter. Hans järnslag var låga och kraftigt drawade och fullständigt värdelösa in mot de hårda och snabba greenerna. Min kompis järn däremot var raka och höga och stannade tryggt inom några meter från nedslagsmärket.
Upp på green var min kompis, åtminstone på vartannat hål, ett slag före. Men det var just på green hans motståndare denna dag briljerade.
Jag hade spelat färdigt min match (jag kommer inte ihåg hur det gick, vilket tyder på att jag förlorade) ätit en bit mat och knallade sedan ut på banan för att stötta min kompis i hans match. Jag har för mig att jag mötte upp på hål 13, lagom för att få se min kompis motspelare sänka en 15 metersputt med ett höger-vänster break på två meter.
Min spelande kompis blängde på mig, tittade ner i green och skakade på huvudet. Här spelade han fläckfri golf från tee till green för att, redan efter 13 spelade hål, ligga 4 ner. Matchen avslutades på hål 15.
På väg från 15:e green förklarade min kompis vad som hänt. Hans motspelare hade sänkt fem puttar som varit längre än 10 meter. Vidare hade han sänkt ett antal 2 och 3 metersputtar för par. Min kompis hade aldrig blivit insläppt i matchen.
Då min kompis på något par 4 hål slagit en perfekt 250 meters drive mitt i fairway, satt upp en järn 9 fyra meter från flaggan och tvåputtat, hade hans motståndare slagit en flack drawad drive på 220. Följt upp driven med en järn 5 i knähöjd till 5 meter utanför green. Pitchat upp bollen tre meter från flaggan och sänkt putten för par. Så där hade det hållit på, förutom då motståndaren lyckats trassla upp bollen på green och sänkt en långputt för birdie.
Enligt rykten puttade vinnaren av denna match periodvis utomjordligt bra. Han gjorde det inte jämt. Då skulle han ha varit betydligt mer namnkunnig inom sporten. Vi såg aldrig killens namn, som jag nu glömt, på någon start eller resultatlista, mer. Kanske puttade han sämre efter detta och spelade på ett hcp som mer motsvarade hans långa spel, dvs. runt 15.
Jag förväntar mig inte att putta som nämnda kille i dag, men jag har faktiskt stoppat ner en liten outsider i bagen. Nämligen en original Ping Anserputter, gissningsvis från tidigt 70 tal. Med orginalgrepp. Precis en sån som Ballesteros vann sina stora mästerskap med.
Ok Elias! Lycka till! Nu kör vi!
Rotebro Golf den 4/6 2011
Zonen. Har ni befunnit er i zonen någon gång? Jag pratar om det tillstånd då omvärden känns distansierad och oviktig. Då det känns som om inget kan gå fel utan allt känns enkelt och okomplicerat.
Jag har upplevt detta vid två tillfällen. Första gången som 12 årig bandyspelare. Vi spelade en cup någonstans och jag, som var en av de bättre spelarna i lagen men sällan gjorde några mål, lyckades med ett hat trick.
Helt plötsligt började det kännas som om mina motspelare var konor som stod utställda på isen. Jag åkte skridskor och dribblade som aldrig förr. Inom loppet av 5 minuter hade jag gjort 3 mål. Sedan blåste domaren av för halvtidsvila och efter det gjorde jag inte ett enda mål mer den turneringen.
Andra gången var ett klubbmästerskap på min gamla hemmaklubb Motala GK. Jag låg i ledningen med ett slag och hade tre hål att spela. Det slumpade sig så att jag, på samtliga av de tre avslutningshålen, hade järn 8 in mot green. Ingen av dessa järn 8:or var längre från hål än 3 meter och jag avslutade birdie, birdie, par. Jag vann med 4 slag.
Då och då har jag upplevt en liknande känsla på rangen. Man står och tränar och så plötsligt händer det något. Man börjar slå alla slag likadant och med perfekta träffar.
Tänk om man på flit kunde hamna i zonen? Är det det som skiljer de absolut bästa spelarna i världen mot de som ligger snäppet efter? Jag vet inte. Jag vet bara att alla duktiga spelare kan slå en drive över 250 meter. Jag vet också att alla duktiga spelare kan sänka en 5 metersputt. Likaväl som alla duktiga spelare kan slå upp en wedge en meter från flaggan. De verkar bara göra det olika ofta.
Kanske bör vi leta efter en väg till zonen i stället för den perfekta svingen. Den perfekta svingen väntar nämligen på oss i zonen.
Rotebro Golf den 30/5 2011
Jag är nu inne på min 13:e säsong som golfinstruktör. Som flertalet av mina kollegor var dock min dröm att livnära mig på att spela golf. Någonstans i 20 års åldern växte beslutet fram att överge den satsningen.
Jag spelade en Telia Tour tävling på Jönköping GK och min tränare, Staffan Johansson var med och tittade på oss Motalakillar som var med i tävlingen. På hål 8, ett 135 meter långt par 3 hål stod Staffan bredvid green och fick se mig slå upp en järn 8 två meter höger om stickan. Efter att jag sänkt putten för birdie gick jag, tämligen oberörd, mot nästa tee. När jag slagit mitt utslag kom Staffan fram till mig. Han undrade varför jag inte var glad. - Vadådå? Undrade jag. - Du spelade nyss 8:an perfekt. Ett kalasslag följt av en perfekt bedömd putt, men du log inte.
Jag funderade på vad han sagt och kom till insikten att jag tydligen inte brann tillräckligt mycket för spelet för att bli så bra som jag en gång hoppats och velat.
När jag var yngre brann jag sannerligen. Jag tränade i princip alla dyngnets ljusa timmar. På vintrarna, då det var snö, skottade jag upp greener som jag chippade och pitchade till. Jag levde och andades golf och blev retad i skolan för att jag envisades med att ha på mig min Mac Gregor golfkeps. Året efter Jönköpinstävlingen gick jag Grundtränarutbildningen och började jobba som assisterande tränare hos Staffan. Jobbet tog upp allt mer av min tid och jag varken tävlade eller tränade i samma utsträckning som tidigare. När jag väl spelade ville jag ju naturligtvis fortfarande spela så bra som jag periodvis gjort under min satsning. När resultaten inte nådde upp till förväntan började jag tycka att det var pest och pina att spela allt annat än tävlingsgolf.
Det är igentligen först de senaste två åren jag tycker att det är kul att spela igen. Som sagt, att tävla har alltid varit kul, men sällskapsgolf kan jag först nu, efter ca 12 år, uppskatta. Jag vet att jag kan knäcka par om jag lyckas hålla ihop spelet, men jag vet också att riktiga missar kan komma då och då. Nu har jag lärt mig att acceptera det. I år har jag anmält mig till Elias Matchcup för att ha mer än en tävling (KM) att se fram emot. Så håll i hatten!